Hej!
Vad kan man göra i detta fall? Min psykiater sa åt mig att sjukhuset inte har resurser för att tilldela mig en psykolog. I stället skickade de remiss till vuxenhabiliteringen. Problemet är att jag har depression orsakad av fysisk och psykisk trauma under ett längre förlopp, därför tror jag inte att vuxenhabiliteringen är rätt ställe. Jag känner att jag hamnat mellan stolarna.
Vad kan jag göra i detta fall? Är det verkligen en “ursäkt” att sjukhuset säger att de inte har resurser?
I mitt fall är trauman orsakad av toxisk familjemiljö samt mobbing under hela skolgången fram till 17 år. Min psykiater sade att jag visade tecken på c-PTSD, men att de inte kunde göra utredning på grund av brist resurser.
Vette fan man kan göra…
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Registrera dig på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/Rovknullad at 2023-10-18 16:15:22+00:00.
Rovknullad (OP) at 2023-10-18 18:12:40+00:00 ID:
k5foc8uFörsöker vara snäll mot mig själv men måste oftast påminna mig. Oftast efter att tankar om att jag är värdelös dyker upp.
Vet dock ej vad jag ska göra med känsla av ensamhet, inget verkar få bort det.
Longearedlooby at 2023-10-18 19:31:21+00:00 ID:
k5g1kbgJag vet inte om det är hela svaret men ibland känner vi oss ensamma inte (bara) för att vi inte har andra människor att lita på utan för att vi övergett oss själva. Om vi har enorma krav på oss själva, har fått till oss och sedan införlivat i våra egna idéer att vi inte duger eller att vi är dåliga människor, om vi tenderar att vika oss för andras vilja för att vi är rädda för konsekvenserna om vi står upp för oss själva, om vi tappar bort oss själva och våra behov och önskemål, då överger vi oss själva. Förmodligen på ett liknande sätt som andra övergett oss tidigare i livet - vi återskapar situationerna som gör ont om och om igen tills vi lär oss känna känslorna de väcker ordentligt.
Jag tycker det låter bra att du påminner dej själv om att behandla dej själv väl. Det tar ett tag för det att bli en reflex och en vana. Försök föreställa dig vad en kärleksfull, stark, pålitlig, lyhörd förälder skulle säga om någon påstod att deras barn var värdelöst.
Se om du kan hitta några böcker eller Youtube-klipp om ”reparenting”, det är något av det mest kraftfulla man kan göra för sig själv.
Öva på att inte ta dina känslor på ”face value” utan ta ett steg tillbaka, och fråga dig vad den här känslan säger om dina behov. Var och när har detta hänt förut? Vad behövde du, barnet du var, då? Kan du ge dig det nu istället? Ofta handlar det om att släppa fram känslor och låta dem få hända, oavsett hur obehagliga de är i stunden. Ilska maskerar ofta rädsla, som i sin tur maskerar sorg.
Ibland funkar det att hitta en trygg plats och släppa fram de här känslorna bit för bit, i det tempo man pallar med, men blir det för läskigt, så att man riskerar ytterligare trauma, så är det bättre att göra det i sällskap med någon pålitlig person, t.ex en terapeut. Har man inte tillgång till en terapeut så rekommenderar jag verkligen en grupp i stil med CoDa. Där finns andra som också kämpar och som kan bevittna dina känslor utan att döma. Guld värt, men helt gratis.