Jag är 20 år (man), har ett bra jobb, ett års YH bakom mig, spelar och hänger med kompisar på fritiden. Har dock alltid haft ångest angående hur fort tiden går, ända sedan jag var liten har jag tänkt på en framtid utan mina föräldrar. I våras dog även min farmor, vilket har ökat på detta.

Nu har det gått så långt att jag varje gång jag går in genom ytterdörren (bor hemma fortfarande) tänker på att jag snart bara kommer göra så som gäst när jag flyttat ut och hur jag i framtiden kanske kommer gå in genom samma dörr och mötas av tystnad då mina föräldrar gått bort.

Jag tänker hela tiden på hur jag måste ta vara på tiden och vara med familj och vänner medans de finns kvar (till den grad att jag har svårt att tex spela datorspel nån timme på kvällen pga ångest över att inte ta vara på tiden).

Min fråga till resten av Sweddit är om detta är vanligt, kände ni likadant i min ålder och går det över? Eller borde jag kanske gå till en psykolog? Kräver inga utförliga svar, bara ett ”de går över” eller ”sök hjälp” räcker.

Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Registrera dig på feddit.nu!

The original was posted on /r/sweden by /u/rhenskold at 2023-09-07 15:34:25+00:00.

  • Dannebot@leddit.danmark.partyOPMBSvenska
    1·
    1 year ago

    Tohya at 2023-09-07 16:46:38+00:00 ID: jzjvfpo

    Det är standard att folk förändras i tidiga 20-års åldern. Kan ju gå åt båda hållen dock. Jag har ingen ångest längre, vissa vänner har så pass mycket ångest att de inte kan leva ett normalt liv längre.

    Ångest är väl inte rätt ord men oron för ens föräldrar växer nog ju äldre de blir. Jag är inte längre rädd att mina ska dö, jag är rädd att de kommer leva länge. Att de snart blir gamla, inte kan ta hand om sig själv, och kanske lever vidare som dementa i 10 eller 20 år.