För mig har det alltid känts fullt naturligt att kontinuerligt samtala med mitt sällskap när jag äter ute, men jag har på senare tid börjat fundera på om detta faktiskt är normalt.
Mina utemiddagar brukar bestå i att antingen jag eller någon i sällskapet initierar ett middagssamtal, och att samtalet fortlöper oavbrutet under hela måltiden. När någon i sällskapet pratar så lyssnar och äter resten av sällskapet, och så fort denne har pratat färdigt börjar någon annan prata.
På senare tid har jag dock börjat att diskret snegla åt främmande sällskaps bord under utemiddagar, och jag har noterat att det snarare verkar vara regel än undantag att alltifrån par till hela sällskap sitter tysta under långa stunder, ibland flera minuter, och stirrar ner i sina tallrikar. Ingen ögonkontakt, inget samtal; nästan ingenting förutom odelat fokus på att äta. För mig är beteendet så främmande och onaturligt att det närmast är kusligt att se.
När jag har tagit upp mina observationer med mina kompisar så brukar de bara skoja bort det med att det ”bara är så NPC:s beter sig”, men det kan ju också bara vara så att var och en av oss är onormalt pratiga och dras till andra som är precis som vi själva är, alternativt att vi är socialt pådrivande i sällskap som annars hade varit tysta, och att vi därför aldrig har upplevt något annat.
Hur ser typiska utemiddagar för dig? Är t.ex. långa tystnader någonting normalt när du äter ute med sällskap?
Det här inlägget arkiverades automatiskt av Leddit-botten. Vill du diskutera tråden? Registrera dig på feddit.nu!
The original was posted on /r/sweden by /u/Upbeat-Novel-6756 at 2023-10-18 05:03:15+00:00.
kortochgott at 2023-10-18 10:33:04+00:00 ID:
k5dud91
Vet inte om det är ett direkt svar på OP:s fråga, men jag har fått lite perspektiv på detta efter att ha flyttat utomlands. Jag är vanligtvis oerhört pratglad och kan hålla igång till och med en haltande konversation i timmar eftersom jag har svårt för långa tystnader (om det inte gäller min fru eller en väldigt nära vän).
Men här befinner jag mig i ofta i sammanhang där jag varken kan prata svenska eller engelska, som är två språk jag är väldigt bekväm med. Jag är visserligen helt okej på koreanska men inte alls lika självsäker, och jag blir därför mer passiv i samtal och lyssnar mest på vad som sägs, lägger in en kommentar här och där, men utan att driva på konversationen. Det var frustrerande först, men jag har blivit mer bekväm med att inte alltid hålla låda.